Jag kan vara ganska klantig... Speciellt när jag försöker vara 'ordentlig'.... En vanlig sak jag gör är när jag ska koka kaffe är jag oftast superförsiktig så jag inte ska få kaffebönor överallt.. va händer då..!? KAFFEBÖNOR ÖVERALLT. Men dom gångerna jag stressar och inte är försiktig så får jag inte kaffebönor överallt...
Härromkvällen stod jag och diskade... sen kom Joel och hjälpte mig med att skölja, för att allt skulle få plats i diskstället så tänkte jag va duktig och torka ugnsformen och ställa undan den direkt. Jag har aldrig gillat dessa ugnsformar så fråga mig inte varför vi har TVÅ!!! men ändå, tung glas form är det iallafall.. där står jag och torkar den, håller den med båda händerna i ena hörnet, å gissa - klantiga jag... 'tappar/tippar' formen rakt på näsan!!! Hörde hur det knakade och herre min jesus va ont det gjorde. Nu är det 3dagar sen och det gör fortfarande ont!! Kände mig yr och fick huvusvärk efter 'incidenten' och sen dess har jag haft en tryckade huvudvärk... Sen att man har en liten gosse som ska 'klappa' mig i ansiktet, pussas och gosas och inte alls bryr sig/förstår att jag har ont i näsan gör inte saken direkt bättre...
För ett par veckor sen inträffade en fruktansvärd händelse i byn, en liten gosse gick bort i PSD. Han blev 3 månader. Vi står inte föräldrarna nära, vet bara vilka dom är och har pratat lite med mamman.
Detta är nog det värsta som kan hända...
Jag vet själv hur jag kände när Elias va så liten, och när han va i magen. Man va rädd för missfall de första veckorna, sen för sena missfall och sen för att han skulle vara sjuk eller liknande. När han väl 'va ute' började oron för PSD.
Nu är Elias snart 8 månader och värsta faran är unde de första 6 månaderna, men ändå så går jag in och kollar honom när han sover (betydligt oftare än jag 'behöver' )
Ingen vet varför det inträffar, jag har en egen teori (som jag inte alls vet om den stämmer...) men jag tror att dom 'glömmer' att andas. När dom är så små är inget att ta förgivet, och PSD är tyvärr ganska vanligt, ca 40 av 100 000 barn & anhöriga drabbas.
Jag tror att nu när det har hänt, det hände några vi vet vilka är...så känns det. Tankarna snurrar i huvudet och vi som 'står utanför' tänker mycket på hur de orkar och hur de går vidare. Tankar man inte vill tänka, men ändå tänker.
Jag tänker jättemycket på er, det finns inga ord som kan ge er tröst. Ni fick låna en ängel. Han kommer alltid finnas med er och vara er lilla gosse.
/Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar